Snygg, snyggare, Andreas Wilson

Thommy Berggren. Örjan Ramberg. Peter Stormare. Thorsten Flinck. Mikael Persbrandt.  Stökiga, självupptagna och geniförklarade alla fem. Självklart var det bara en tidsfråga innan det skulle komma en generation unga skådespelare som väckte uppmärksamhet genom att vara tvärt emot mot sina hyllade föregångare.  För hur revolterar man bäst mot skådespelare som stolt kallar sig konstnärssjälar och får lika många rubriker för sitt jobb som för sitt vilda festande?  Genom att vara jättevuxen och nedtonad.

Vi har precis presenterat oss för varandra och Sveriges färskaste filmstjärna Andreas Wilson förklarar redan vikten av att alltid ha färska kryddor hemma.  Lite senare beskriver han matlagning som sin hobby och promenad som sin favoritmotion. Vuxet var ordet.  Det kunde inte vara längre från sena nätter på Stureplan i Stockholm.  Andreas skrattar: - Jag vet inte ens vad konstnärssjäl är? Vet du?  Den vildaste i Andreas 22-åriga liv är ett par Sepultura-inspirerade hårdrocksband med namn som Metal Massacre och Hatred. Och lite motvilligt ger han ett kort prov på avgrundsvrål. Nu rankar han Dire Straits "Brothers in arms" som en av världens bästa skivor .  - Red Hot Chili Peppers var bryggan över till Dire Straits. Andreas växte upp i Täby norr om Stockholm som den yngsta av två bröder. Pappa är arkitekt. Mamma är keramiker. Och i dag är hans ena bror präst. Ett yrke han inte utesluter själv. - Jag är kristen, men man måste ha ett kall. Men livet är långt.

Andreas insåg att han ville bli skådespelare när hans gymnasieklass på estetiska programmet bjöds in för en audition till "Råttfångaren" på Dramaten. - Jag gillade lagkänslan jag såg. Att man gjorde nåt tillsammans. Rollen som Erik Ponti i "Ondskan" fick han först efter att regissören Mikael Håfström mindes en kille som han träffat ett och ett halvt år tidigare. Med bara två veckor kvar till inspelningsstart lyckades Håfström spåra Wilson.  Just nu försörjer sig huvudpersonen i biotoppens förstaplats genom att arbeta på produktionsbolag. Varje fredag medverkar han dessutom i en rockopera på Nalen i Stockholm.  Rockopera låter som nåt man tvingades gå på i högstadiet för att lära sig uppskatta kultur? - Jo, men man måste köpa att vi sjunger och håller på. Ungefär som att man måste köpa en actionfilm för vad den är. Du kan liksom inte gnälla över att det bara är en massa våld i en action och att den är simpel, det är liksom hela poängen. 

Andreas har redan en agent. Och flera filmerbjudanden. Dock ingen utländsk än. Vilket han är noggrann med att poängtera.  "Ondskan" och framförallt Wilson togs emot väl under årets filmfestival i Toronto, men han vill helst slippa artiklar om att han är på väg till Hollywood. Nedtonad var ordet.  - Jag pratar med amerikanska agenter, de är väldigt trevliga, men amerikaner är ju just det trevliga. - Och får jag ett erbjudande så är det viktigt att se vad de vill att jag gör, vill de bara att jag står och ser läcker ut i ett hörn så är det inte så givande. Han tar Hollywoodsnacket med en axelryckning och ett myndigt leende. Som det mesta han ställs inför. Till exempel att varenda text om honom hittills  slagit fast det uppenbara, att han är en hunk. - Jag tror att jag får ta det som nån slags komplimang. Det är ju roligt med positiv uppmärksamhet, att någon tycker att jag har ett attraktivt utseende och utstrålning. Det är roligt. Men faran är när jag blir decimerad till att bara vara ett utseende.   Sveriges Radio hade en webbundersökning i morse: Hur påverkar Andreas Wilson dig... - Va, är det sant? Ett av alternativen var: "Min partner ropar hans namn när vi har sex." - Ha ha ha ha ha. Det är ju vansinne. Det har nog blivit lite mycket nu.  Förstod du att det skulle bli mycket snack om att du är en hunk? - Ja, filmbolaget förvarnade mig om att det fanns sådana signaler, att jag var en hunk. Att det var mycket snack om att jag var en hunk. Filmbolaget förvarnade dig om att du är en hunk? - Ja. Andreas Wilson umgås fortfarande med "Ondskan"-kollegorna Gustaf Skarsgård, Henrik Lundström och Jesper Sahlén. Han kallar dem för "grabbarna".

Pratar ni om dåliga kollegor ungefär som fotbollsfans diskuterar en usel högerback, eller pratar ni som skådespelare gärna gör i intervjuer om skapandeprocesser och vikten av att hitta sitt inre rum? - Nej, jag har inte riktigt råkat ut för någon riktigt kvasiintellektuell diskussion om vad konsten är. Men det är mycket snack om vad som är på gång. Vad som är bra, vad som inte är bra och varför. Så skulle jag vilja att skådespelare pratade i tv och i radio. Att de vågade säga vad de gillar och inte gillar, lite som rockmusiker och idrottsmän gör. Fotbollsspelare kan ju lätt säga att en annan fotbollsspelare har en svacka och att ett lag är i en kris.  - Jo, men det är tråkigt att hänga ut nån och så ska jag jobba med honom nästa vecka. Wilson beskriver Jonas Karlsson och Tuva Novotny som föredömen vad gäller integritet. Ytterligare två medlemmar av en ny generation nedtonade och vuxna skådespelare. 

Men integritet är väldigt lätt att säga. Betydligt svårare att leva upp till. Det kräver att du antingen är säker på att ditt skådespel talar tillräckligt tydligt eller att du faktiskt inte drömmer om att bli igenkänd på stan. Du måste vara helt övertygad om att du aldrig kommer ångra att du inte tog chansen att ställa upp i "Hur gör djur". Och han talar så beundrande om Jonas Karlsson och Tuva Novotnys sätt skilja på privatliv och yrkesliv att jag inte vågar nämna att Novotny tidigt i karriären lät "Se & hör" bevaka hennes ögonoperation. För Andreas är integritet blodigt allvar. - Jag får en massa erbjudande från eventföretag och tjejtidningar om modelljobb och så, men jag säger nej till allt sånt. Det är farligt att sträva efter kändiskap som en egenskap i sig. Kändisskap kan vara förgängligt. - Så speciell är jag inte. Jag gjorde en film liksom.