Förra veckans Debatt (går att se på SVTplay här) tog upp politisk konst/satir och huruvida den har gått över gränsen eller inte. Verket som diskuterades var Elisabeth Ohlson Wallins bildmontage av Fredrik Reinfeldt i en kissblöja.

Ohlson Wallin menade att det är politisk satir och att just Reinfeldt var föremålet för satiren då han har det yttersta ansvaret för vad som händer med vår äldrevård och regeringen ger inget svar på vad som händer med den, han slår inte näven i bordet och gör någonting. Dic Erixon, borgerlig debattör, var inte nöjd med bilden utan tyckte att den var oladdad och förutsägbar. ”Att håna makthavare är ganska vanligt.” Erixon tyckte inte att bilden var provocerande då de som röstar på alliansen vet att det där kommer från vänstern.

Det var rätt knappt om tid, men Ohlson Wallin hann knyta an till ett par intressanta synpunkter, som politisk satir i konsthistorien och hur polisen beslagtog De Geers ”Skända flaggan” 1967, hur man kan se politisk satir i graffiti idag et c. Erixon menade bara att det inte var så provocerande för det var rätt så väntat att vänstern skulle komma med såna där bilder. Jag kom med ens att tänka på när jag, som liten, slog min bror och han sammanbitet sa ”Ha! Det gjorde inte ont!” medan han gnuggade sig på armen.

Carl Johan De Geers Skända flaggan.

Vad borde hon ha gjort istället då? frågade Belinda Olsson, programledare. Erixon sa att den som var bäst på politisk satir just nu var Lars Vilks, och jag drog väl inte direkt efter andan över det svaret. (Vilks själv tycker för övrigt inte heller att Ohlson Wallins bild är så provocerande. Läs här. Jag personligen fascineras av hur alla vill understryka hur fantastiskt oprovocerade de är.) En moderat, Hampus Någonting (han fick ingen namnskylt), hoppade in och sa att han höll med Erixon, bilden var smaklös. Belinda Olsson undrade hur. ”Du kan ju kolla på bilden.” sa han. Olsson påpekade att blöjan ju är relevant, med tanke på Caremaskandalen (och därmed var det inte bara ett chockgrepp från Ohlson Wallins sida). ”Nu diskuterar vi en bild istället för att diskutera ett samhällsproblem” sa Hampus Någonting, och visade därmed att han helt har missat hela konceptet med politisk satir. Hampus Någonting ville med andra ord hålla diskussionen på vad en konstvetare skulle referera till Panofskys pre-ikonografiska nivå, vilken är strikt deskriptiv. Säg vad du ser, i stort sett. I det här fallet – en man i en vit klädnad med gul vätska. Den andra nivån, den ikonografiska, är att identifiera beståndsdelarna, och skulle här vara Fredrik Reinfeldt, Sveriges statsminister och Moderaternas partiledare, iklädd en kissblöja. I den tredje nivån, den ikonologiska, förankrar vi motivet i någon slags kontext – samtidspolitisk, till exempel – för att diskutera vilken relevans och vilket syfte bilden har. Men den nivån vill inte Hampus Någonting gå till.

Han menade att Ohlson Wallin hade lagt sig på en så låg nivå att det inte är någon som vill diskutera med henne. Och det hade han rätt i, för det var ingen riktigt som diskuterade med henne, utan fokuserade istället på sånt som de kände sig bekväma med att prata om. Ohlson Wallin började förklara varför hon avbildat just Reinfeldt och just så här, hur politisk satir har tagits emot tidigare och vad hon vill säga med bilden, men ingen hakade på. Istället pratade Erixon på om Vilks och Hampus Någonting om hur få unga som vill engagera sig politiskt idag. Han var missnöjd med att folk ser politiker som några man får kasta skit på och göra som man vill med, och menade att det är därför allt färre unga engagerar sig i politiken. De ses som allmänt mål, och det är dåligt. Jag vet inte vilket samhälle som mår bra av att placera sina politiker på en skyhög piedestal, men Hampus vill tydligen bo där då det inte verkar gagna det politiska klimatet att ha ett samhälle där man kan kritisera makthavare. Ohlson Wallin drog paralleller till Ecce homo, där folk hade reagerat starkt på att hon hade avbildat en naken Jesus med synligt könsorgan. ”Man får inte avbilda män i en sån här svag position”, sa hon. Det tyckte Erixon inte var så relevant. Ohlson Wallin försökte göra någon slags poäng, men ingen var villig att ta upp tråden. Det hade varit intressant, men å andra sidan var det bara några minuter kvar av programmet och gissningsvis hade ingen hunnit bemöta det med någonting mer substansierat än ”Njäeeeesåtyckerintejag…”.

Jag har totalt noll poäng i samhällsvetenskapliga ämnen från universitetet så jag är väl ingen dignitet på området, men alltså: politisk satir är till för att diskuteras. Vi måste ha ett öppet debattklimat, politisk satir är en del av den demokratiska yttrandefriheten. Man får tåla det. Om man inte vågar låta någon granska och utvärdera ens arbete så ska man helst inte bli politiker. (Eller kock.) (Eller läkare.) (Eller egentligen någonting där ens beslut direkt påverkar andra människor.)

Och visst är Ohlson Wallins bild grovkornig. Men man behöver ju inte ha läst fyra terminer bildtolkning för att förstå att det är tanken med den, Ohlson Wallin förstår ju säkert själv att om hon hade ämnat att göra en trevlig bild, lämplig för broschyrer, så hade en stämningsfull oljemålning varit att föredra. Men i just satir, som är en typ av kritik som i regel ska förstås av en bred massa, så är banaliteten ett etablerat verktyg, den blir på något sätt den minsta gemensamma nämnaren. Alla förstår budskapet, alla kan läsa och identifiera beståndsdelarna. De Geer använde ju knappast färger så tjocka att det nästan ser ut som ett collage för att han inte hade tillgång till några vassa pennor med vilka han kunde göra en tjusig skissig kolteckning av en flagga istället. Men om vi ska diskutera formen, och det är ju den som många har hakat upp sig på och blivit provocerade av (fast nej, det har de ju, enligt egen utsago, inte) så har vi ju sett den i evigheters evigheter amen. I litteraturen kan man exemplifiera med Decamerone, som är full av satir och samhällskritik genom kroppsvätskor och snusk. Eller varför inte kalkmålningarna i Vendels kyrka (Uppland) och Kågeröds kyrka (Skåne) samt Hästveda kyrka (Skåne), för att nämna några, där en man sitter, med ett väl tilltaget könsorgan, och tömmer tarmen i en hatt. Det är medeltida politisk satir. Blöjan är i Ohlson Wallins bild dock en direkt referens till en händelse och inte bara en burlesk bild för rent chockvärde, något som Erixon missade när han menade att de inte var chockade. Tanken var troligtvis inte att chocka genom bilduttrycket, men att få folk att reagera. Att utmana behöver inte vara samma sak som att provocera. Om Ohlson Wallin hade önskat att kritisera Reinfeldts hantering av t ex tandvården så hade hon troligtvis inte använt den här bilden. Klart är att det är ämnet i sig, det som Ohlson Wallin önskar lyfta fram och ljusbelägga med den här bilden, som är provocerande och att det är det som vi måste diskutera och chockas av och inte främst bilden och formen i sig. Ganska exakt tvärtemot vad Hampus Någonting tyckte, alltså.

Kalkmålning i Hästveda kyrka, Skåne, ca 1500. Bild härifrån.

Så vad kan vi lära oss av diskussionen från förra veckans Debatt?

Jo, baserat på de som fanns representerade i debatten så kan man säga att borgarna gillar yttrandefrihet och politisk satir. Så länge den politiska satiren inte riktas mot regeringen, förstås. Jag vet inte riktigt vilka de tänker sig att man ska vända sig till med politisk satir då, om inte ledarna. Ska vi ge oss på de utsatta? Minoriteter? Hemlösa? Vidare får satiren inte vara för grovkornig. Eller kritisk. Och om man ska diskutera den så ska man inte förankra den i samhällsproblem, utan mest bara beskriva den. Jag vet inte jag, men utifrån den här uppsättningen förhållningsorder så skulle jag ha svårt att skilja på politisk satir och en landskapsakvarell.

Och jag vet inte med er, men jag får riktigt dålig smak i munnen av tanken på att det finns folk som menar att vi bara ska ha trevlig konst och om vi nödvändigtvis ska bruka satirisk konst så ska den kritisera det makthavarna inte tycker om men absolut inte ledarna själva. Jag trodde att det var fjäsk och mobbing, men tydligen inte, det är ett önskvärt kulturellt klimat. Yttrandefrihet är bra så länge man säger det som ledare vill höra. Går vi bakåt i tiden?