Ecce Homo hette Elisabeth Ohlson Wallins genombrottsutställning. Ecce Homo – se människan, är en bra sammanfattning på hennes konstnärskap. För det är människor i alla hennes bilder, som huvudrollsinnehavare i starka berättelser.
Hennes konst sticker med sina tydliga berättelser och raka ställningstaganden på ett positivt sätt ut från allt snällt ögongodis gjort under devisen l’art pour l’art. Så ofta numera hör man konstnärer berätta att de börjar på en bild utan plan eller avsikt och själva ser överraskad att det blir vad det blev. Så är det aldrig för Elisabeth Ohlson Wallin. Hon har ett engagemang som styr och planerar hennes skapande. Inte så att det därför blir mindre konstnärligt än de renodlat dekorativa eller abstrakta. Ofta tvärtom faktiskt.
Det är därför ett bra initiativ av Lidköpings Konstförening att visa en utställning med Elisabeth Ohlson Wallin. Det är en retrospektiv utställning där hon ”blandar och visar de verk hon tycker bäst om”. Det är imponerande att se det här urvalet som verkligen visar vilken viktig konstnär och röst i samhällsdebatten hon är. Vi har inte många konstnärer med samma orädda och kompromisslösa engagemang som hon. Hon är outstanding i sitt sätt att göra bilder som river upp och bränner sig fast både bland känslor och tankar. Hon står rakryggat upp i alla lägen för HBTQ personernas rätt att vara som dom vill, se ut som dom vill, att älska och bli älskade.
Hennes bilder är slagkraftiga. De är arrangerade och genomregisserade. Hon är noga med varje minsta betydelsebärande detalj och strävar mot största och därmed bästa möjliga tydlighet. Och detta parat med kompromisslös konstnärlighet. Den kombinationen lyckas få som klarar så bra som hon. Hon är en unik kombination av folkbildare, dokumentärfotograf, konstnär och fotograf.
Hennes konst får ett osedvanligt genomslag genom att vara så tydlig. Därför blir den så provokativ för vissa, men förlösande för andra. Hon laddar sina bilder med både känslo- och idémässig sprängkraft.
En viktig och avgörande del av vår kultur och våra tankesätt och värderingar är formade av religionen. Elisabeth Ohlsson Wallin har gjort flera verk som visar detta. Här är hennes genombrottsserie Ecce Homo ett bra exempel. Den visar de klassiska kristna scenerna nu med HBTQ personer i de centrala rollerna. Och visst har de väl samma rätt till identifikation som vi.
Det finns också några bilder från projektet Jerusalem på den här utställningen. Tre av de stora religionerna möts i där. Där borde de tre olika gudstronas tankar om kärlek och försoning bli tredubbelt starka. Men i stället möts här de tre religionernas oförsonliga och hjärtlösa hat mot HBTQ- personer. De verkar överträffa varandra i förakt och hat. Det kommer så tydligt fram i de religiösa urkunderna. Elisabeth Ohlsson Wallin gjorde bilder som visar människor av samma kön som älskar varandra i de religiösa miljöerna. De medverkande utsatte sig för stora risker, för här skadas och till och med dödas i respektive Guds namn för att bilderna skulle komma till stånd. På den här utställningen visas bland annat den bild som censurerades bort från hennes utställning på Världskulturmuseet.
Ecce Homoserien visar Jesus i ikongrafiskt kända scener med homosexuella i de bibliska situationerna. De konventionella kristusbilderna har blivit så inarbetade att vi inte ser dem längre. Så att visa att kärleksbudskapet inte har med klädsel eller sexuell läggning att göra blir en utmaning för många. Och ett projekt för Elisabeth Ohlson Wallin.
Många av hennes bilder tar upp stildrag från klassisk konst. En del är parafraser där HBTQ personer får huvudrollen konsthistoriskt berömda kompositioner. Ett tydligt exempel på utställningen är hennes variant av Michelangelos skapelsen. I hennes version är bilden befolkad av transpersoner, inskrivna i en stiliserad livmoder. Hon återanvänder gärna barockens kompositioner. Då tar hon upp kompositionen och ljusdramatiken i fotografiska parafraser på t ex Caravaggio med ett innehåll ur vår tid som ger både en intertext och ett annat innehåll.
Genomgående är hennes bilder intima porträtt av människor i en speciell miljö, med starka och karaktäriserande attribut som en viktig del i den historia bilden berättar. Ofta handlar de om människors önskan att få stå fram som de är, utan att behöva sminka över eller dölja. Att bli sedda med respekt. Hon lyfter fram dem medmänskligt, ömsint och vackert.
Självporträtt med mustasch
Carolina Gynning
Hon är en ofta anlitad porträttfotograf. Inte minst många kändisar har låtit sig porträtteras av henne. Jag tror det beror på att ett slags självklar humanism styr hennes sätt interagera och se på medmänniskorna. Och den attityden gör dem vackra och till sin fördel. Beställarsituationen gör nog också sitt till till uttrycket.
Hennes konstbilder är inte dokumentära i traditionell mening. Tvärtom är de arrangerade, regisserade, tillrättalagda och vinklade. Men knappast någon, inte ens dokumentärfotografer eller pressfotografer, tror längre på myten om det objektiva fotot som på ett naturvetenskapligt sätt registrerar vad som finns framför kameran. Alla fotografer väljer, väljer bort, väntar in. Ändå är det uppenbart att med henne behöver ingen tvivla vare sig på bilden eller uppsåtet. Elisabeth Ohlson Wallins är modig nog att låta sina verk tala i klartext.
I bild efter bild, utställning efter utställning står hon upp för HBTQ-personers rätt att vara som de vill, att älska och bli älskade efter eget skön. Detta, som man kan tycka vara självklart i vårt upplysta tjugohundratal väcker emellertid fortfarande hätska motreaktioner.
Samma sak med några råstarka satirbilder. De är gjorda i en blandning av collageteknik och photoshoppande. I en har drottning Silvia huvudrollen när hon försöker skura bort ett hakkors som sopats under mattan, en syftning på kungligheternas föräldrars anknytning till de tyska nazisterna. Hon skurar men männen i bilden står oberörda. I en annan visas svenska akademin. I centrum står ”kulturprofilen” avklädd. Och Horace Engdahl ses slickande hans fötter. Det här är inte bara satir som skär upp med rakblad, bladen är giftiga!
Det finns dom som ser hennes bildskapande som naivt i sin övertydlighet. Jag ser tvärtom att just det gör hennes bilder slagkraftiga och effektiva. Samtidigt är de vackra, välkomponerade, stämningsfulla, dramatiska och alltid engagerande.
BO BORG
Lidköpings Konsthall
EOW-20 år i focus
Fotografier av Elisabeth Ohlson Wallin
Utställningen hade vernissage den 4 maj och pågår till 2 juni.
Arrangerad av Lidköpings Konstförening
boborg.se 